Värdighet i mötet #harmammadetbra?

Jag hörde på ett radioprogram där hon berättade att den kvinnliga läkare som kom för att konstatera dödsfallet när hennes mamma hade dött kom in i rummet på äldreboendet i snöiga stövlar och med kappan på, tog fram en spegel som hon satte över munnen och konstaterade att hon var död, varpå hon lämnade rummet. Hon gjorde ingen ansträngning att skapa kontakt med de närstående och efterlämnade smutsiga blöta skoavtryck på golvet.

Ibland hör man också talas om sjuksköterskor och undersköterskor i hemsjukvården som inte tar sig tid att hänga av sig ytterkläderna vid hembesök. För många av oss så uppfattar vi en person som väljer att stå upp och prata medan vi sitter ner eller som inte tar sig tid att hänga av sig kläderna som jäktad. Vågar man ställa den där besvärliga frågan då? Hinner jag få hjälp att gå på toaletten?

Hur gör vi för att skapa värdighet i mötet när vi kommer in i någons lägenhet? Presenterar jag mig och tar i hand? Även om jag tycker att jag känner den boende så kanske inte den känner igen mig? Skapar vi förutsättningar för de som kommer in på boendet som tillfälliga besökare att skapa ett bra möte? Erbjuder vi läkaren att hänga av sig kläderna? Sätter vi oss ner när vi pratar med den enskilde?

comments powered by Disqus